Jag tror att ni förstår om man tänker realistiskt.
Även fast det är töntigt. Kanske sött. Kanske konstigt. Så fick jag med det jag ville säga.
Vissta vänner finns som alltid. Även fast det går tider. Även fast det är saker som händer, saker som aldrig kanske riktigt klaras ut. Massa ord som borde blivit sagda stannar inne. Iband spelar det kanske ingen roll..
Och efter saker som dessa så är det svårare att hitta endel än andra. Några finns alltid kvar, medan man måste kämpa för andra. Skynda sig för att inte tiden ska bryta upp allt. Det kräver energi och ork. Om det bara betyder för mig. Vissa tappar man lättare bort än andra. Och vissa får man ansvaret själv på sig, att man själv ska se till att kontakten inte dör.
Jag vet inte hur jag ska förklara.
Som att med vissa har man dagar, veckor med, månader med, men man slutar alltid upp tillsammans med dom. Som att när saker har hänt så har man tänkt likadant, fast från olika ställen. Man kan förså precis vad man säger även fast man förklarar så dåligt som jag gör just nu.
Att även fast man spenderat 5 konstiga veckor ifrån varandra, med frågetecken överallt, och man sitter där och allting har runnit över kanten.
Som att när det kommer till kritan. Eller vad man nu säger. Så är det samma personer hela tiden som är där man vill att dom ska vara.
Det kanske är dom man kallar för dom bästa vännerna man har. Av dom bästa.
Som Manna, Frida och Anna. För mig.
Vissta vänner finns som alltid. Även fast det går tider. Även fast det är saker som händer, saker som aldrig kanske riktigt klaras ut. Massa ord som borde blivit sagda stannar inne. Iband spelar det kanske ingen roll..
Och efter saker som dessa så är det svårare att hitta endel än andra. Några finns alltid kvar, medan man måste kämpa för andra. Skynda sig för att inte tiden ska bryta upp allt. Det kräver energi och ork. Om det bara betyder för mig. Vissa tappar man lättare bort än andra. Och vissa får man ansvaret själv på sig, att man själv ska se till att kontakten inte dör.
Jag vet inte hur jag ska förklara.
Som att med vissa har man dagar, veckor med, månader med, men man slutar alltid upp tillsammans med dom. Som att när saker har hänt så har man tänkt likadant, fast från olika ställen. Man kan förså precis vad man säger även fast man förklarar så dåligt som jag gör just nu.
Att även fast man spenderat 5 konstiga veckor ifrån varandra, med frågetecken överallt, och man sitter där och allting har runnit över kanten.
Som att när det kommer till kritan. Eller vad man nu säger. Så är det samma personer hela tiden som är där man vill att dom ska vara.
Det kanske är dom man kallar för dom bästa vännerna man har. Av dom bästa.
Som Manna, Frida och Anna. För mig.
Tiden går fort men för mig står den samtidigt stilla
Dagens hat: Våran bildlärare
Osäker. Störig. Och osäker. Igen.
Vissa personer som man går förbi, ser och pratar med tänker, iallafall jag, ofta om, att hur är hennes/hans liv. Att jag aldrig ska ha ett liv som henne, aldrig ska bära sådana kläder och aldrig bo kvar här. Hon eller han kanske tänkte på samma sätt? Alla drömmar vi har nu kankse tinar bort efter tiden, när man inser hur dom andra har det. Att livet kankse inte är så speciellt. Men nu är det det för mig. För jag här bestämmt mig att jag ska inte slösa bort all tid, för mycket tid är redan bortkastad. Men jag vet inte hur jag ska ändra på det. Inte än.
Ändå trivs jag i hur det är nu. Det är enkelt på något vis. För enkelt kanske.
Pappa sa till mig att jag är nog sista personen som skulle kunna få anorexia. Jag tror det jag med.
Idag trode han att jag skämtade när jag värmde all mat som fanns i frysen, sa att han kunde ta det som belv över när han kom hem. Kom nu på att jag ätit upp all mat, och förra tanken var att 'synd att det inte finns mer'.
Ska på dans snart, måste skynda mig nu. Alltid måste jag skynda mig på måndagar för jag är så seg.
Slutpratat
Osäker. Störig. Och osäker. Igen.
Vissa personer som man går förbi, ser och pratar med tänker, iallafall jag, ofta om, att hur är hennes/hans liv. Att jag aldrig ska ha ett liv som henne, aldrig ska bära sådana kläder och aldrig bo kvar här. Hon eller han kanske tänkte på samma sätt? Alla drömmar vi har nu kankse tinar bort efter tiden, när man inser hur dom andra har det. Att livet kankse inte är så speciellt. Men nu är det det för mig. För jag här bestämmt mig att jag ska inte slösa bort all tid, för mycket tid är redan bortkastad. Men jag vet inte hur jag ska ändra på det. Inte än.
Ändå trivs jag i hur det är nu. Det är enkelt på något vis. För enkelt kanske.
Pappa sa till mig att jag är nog sista personen som skulle kunna få anorexia. Jag tror det jag med.
Idag trode han att jag skämtade när jag värmde all mat som fanns i frysen, sa att han kunde ta det som belv över när han kom hem. Kom nu på att jag ätit upp all mat, och förra tanken var att 'synd att det inte finns mer'.
Ska på dans snart, måste skynda mig nu. Alltid måste jag skynda mig på måndagar för jag är så seg.
Slutpratat
Förhoppningar
Varför lär man sig inte? Varför lär jag mig inte?
Tillochmed i min sommaruppsats skrev jag det, att man ska inte ha förhoppningar, att det bara gör tiden innan bättre, inte själva saken, som nu är höstlovet.
Och jag förstår mig verkligen inte på vissa ibland, det är som att de tycker synd om sig själva, vill dom ruttna bort och känna 'fan för de som gjorde allt tråkigt'. Enkelt. Att skylla på andra. Visst, det kan ha mycket med andra att göra, men det handlar väldigt mycket om sig själv också. För mycket kanske. Man får sånt stor ansvar, när man säger, att det blir som man gör det till.

Tillochmed i min sommaruppsats skrev jag det, att man ska inte ha förhoppningar, att det bara gör tiden innan bättre, inte själva saken, som nu är höstlovet.
Och jag förstår mig verkligen inte på vissa ibland, det är som att de tycker synd om sig själva, vill dom ruttna bort och känna 'fan för de som gjorde allt tråkigt'. Enkelt. Att skylla på andra. Visst, det kan ha mycket med andra att göra, men det handlar väldigt mycket om sig själv också. För mycket kanske. Man får sånt stor ansvar, när man säger, att det blir som man gör det till.
